I cannot explain when, how or even why I started to believe in God. I know I have done it for as long as I can remember. In my childhood, God was a support, but also ever-present in prayer and thought. Everything was easy and without doubt or metaphysical ruminations.

The older I become the more critical I have also been to the faith I profess. I have not lost my faith in God and His only begotten Son, Jesus Christ. My opinions and ideas about what my faith means, however, have both deepened and become more difficult. Life is not always black or white, nor is it so one-sided and simple as my childhood faith was.

The only thing I can always be sure of is that whateverwrongdoings, whatever confused thoughts I may ponder, and no matter what mistakes I make, God will always be there for me. Perhaps that is also what faitnh is all about. Being infinitely loved despite not always deserving it. May God's peace be with you all!

Jag kan inte förklara när, hur eller ens varför jag började tro på Gud. Jag vet att jag har gjort det så länge jag kan minnas. I min barndom var Gud ett stöd, men också ständigt närvarande i bön och tanke. Allt var liksom sjävklart då, inga tveksamheter eller metafysiska grubblerier.

Ju äldre jag blivit ju mer kritisk har jag också blivit till den tro jag bekänner mig till. Tron på Gud och hans enfödde son Jesus Kristus har jag inte tappat, däremot har min syn på vad tron innebär både fördjupats och försvårats. Livet är inte svartvitt, inte heller är tron är så ensidigt enkel som barndomens tro var.

Det enda jag alltid kan vara säker på är att oavsett min fel och brister, mina förvirrade tankar och mina ständiga feltramp kommer Gud alltid finnas där för mig. Och visst är det väl det som är tron i ett nötskal. Att vara gränslöst älskad trots att man inte alltid förtjänar det. Må Guds frid vara med er alla!